Resan till Indien mars-april 1996
En reserapport av Bo Ståhlbrandt, skriven maj 1996, webbad juni 1999.


Discuss it!


Innehåll

Det måste alltid börja någonstans
Autobahn-krash
Air-India: Fly & Die
Stjärnskruv i armen
James Bond och galna boskap
New Delhi - with a honk-license to kill
Diplomatsdöttrar och Honda vespor
Häftade stålar och telefonitissvenskor
Röda fortet och dess luringar
Dricksvatten - garanterat god kvalitet
Newton väcker oss med en rocklåt
Formel-1 med en Sheraton turistbuss
Hur ett 180-dollars rum blir till ett 100-dollars
Agra runt med Rickshaw och tolkare
Mot Taj!
Att köra utan lyse i mörker spar ström
Programmer's paradise?
Party time
Goa
Jetzt geht's los!
Schacks vid Indiska oceanen
Lobsters Inn - magproblem förprogrammerat
Söndags tvättas uniformen


Det måste alltid börja någonstans


Efter mycket om och men, var vår resa till Indien till slut färdigbokad. Vi hade dock ett flertal problem innan det kom så långt, ett av problemen var att nästan alla platser i turistklassen var fullbokade, även fast vi hade beställt resan redan i januari. Ett annat problem var att den redan bokade tillbakaresan, den 15:e april, ströks av Air India, efter det att vi hade erhållit biljetterna. Detta pga att mekanikerna på flygbolaget strejkade. Det indiska konsulatet i Frankfurt strulade till det hela ytterligare, så att vi nästan ej höll på att få inrese-visum innan färden. Som tur var kom våra visum på fredagsmorgonen den 29:e mars, vi åkte dagen efter. Eftersom indierna på konsulatet ej jobbade på fredagen (många Hinduer har ledigt på fredagar), samt genom att alla våra pass var i det förväntade brevet, skulle det varit kört med resan om vi ej hade erhållit det.

På fredagseftermiddagen, den 29:e mars, åker jag tillsammans med min svärfar Josef och våra två barn till Villingen (en gran-stad), för att hämta en hyrbil hos Budget - det är betydligt billigare att hyra en bil än att parkera på Frankfurts flygplats i knappt tre veckors tid. Vi beslutar oss för en Opel Astra kombi. Med gråtande barn kör Josef vår bil och jag tar Astran; barnen kan ej besluta sig för om de vill åka med mig eller Josef tillbaka och oberoende vilket beslut jag fattat, hade de säkert gråtit. Hur som haver, vi packar fem resväskor på fredagskvällen, ställer väckarklockan på 04:00 - kommer i säng runt midnatt.


Autobahn-krash


Lördagen den 30:e mars

Efter en ordentlig frukost, ställer jag om värmepannan på kontinuerlig nattinställning, gör en sista koll i och runt huset, drar ned på elementen något ytterligare och vi startar därefter vår färd till Frankfurt runt 05:30.

Det är en kall morgon, noll grader på vissa ställen och det har snöat litet under natten, motorvägen är dock fri. Före Stuttgart märker jag plötsligt att Astran känns lite "lös" i baken och drar av på farten till runt 130 km/h. Plötsligt ser jag 3-4 bilar framför oss vilka står på båda sidor av motorvägen. En Mercedes har kraschat in i sido-planket på vänster sida och på höger sida står ytterligare ett par bilar som har kört ihop.

En kille kommer rusandes fram mot oss, vinkandes att jag skall sänka farten. Jag törs knappast bromsa, utan släpper endast gasen och nuddar lätt bromspedalen. Johanna skriker häpet till när vi susar in mellan bilarna. Jag låter Astran ligga kvar i vänsterfilen eftersom mercan ej verkar vara i vägen. Vi susar förbi olycksplatsen i runt 120 knutar. Opeln rullar sig ned mot 70 strecket och jag pustar ut. Både Johanna och jag tycker det var bra att vi inte gjorde någon vild väj eller bromsmanöver. Hade vi legat i högerfilen, skulle vi ha kört in i de andra bilarna...

Det blir varmare desto närmare vi kommer till Frankfurt. Runt kl. 09:00, efter en kort drick- och rökpaus, har vi avverkat de ca 380 kilometrarna från Hüfingen och befinner oss vid avfarten till flygplatsen. Det är gott om tid, flyget skall gå först runt kl. 11:25. Vi ställer ifrån oss bilen och checkar in. Johanna köper lite cigaretter i tax-freen.


Air-India: Fly & Die


Vid "gaten" väntar vi ett bra tag då flygplanet är försenat. Klockan är runt 12:00 och fortfarande droppar passagerare ut ur flyget, till största delen indier. Jag tittar ut på maskinen som står på plattan, kollar om jag kan se någon hydralolja läckandes någonstans, kärran verkar dock vara tät. Johanna sitter och pratar med ett par unga tyska killar som skall flyga till Hiamalaya för att klättra omkring bland bergen. Jag säger halvvägs skämtandes, att det är nog säkrare att bergsklättra i Hiamalaya än att flyga med Air India. Niklas sitter och flirtar med ett par av de Sari-klädda flygvärdinnorna som också väntar på att få kliva ombord.

"Vilket fult flygplan" tänker jag då jag studerar de ditpenslade, röda, breda ramarna runt flygplanets fönster. Ramarna ger hela flygplanet en "tempel-look". Jag känner ej till flygplanstypen och den smutsvita kroppen verkar schabbig jämfört med alla andra, glänsande flygplan som jag kan se igenom de stora panoramafönstren.

Under tiden vi väntar, lyckas en liten SAS DC-10, både rulla fram till sin gate, släppa av passagerarna, ta ombord en ny laddning samt taxa ut igen.

Till slut får vi gå ombord. Det luktar indiskt inne i skutan. Vi har reserverat våra platser redan vid bokningen och sitter ganska bra grupperade tillsammans på babords-sida där barnen har var sitt fönster att titta ut i. Jag gör den obligatoriska flytväst-kontrollen - inte för att en flytväst hjälper något, men det ger en en allmän känsla av flygbolagets kvalitét. Min väst saknas. Jag hade nästan blivit besviken om jag hade hittat en.

Kaptenen kommer till tals i en knastrig högtalare och den engelska rösten med brittisk accent fyller mig med nytt hopp och livslust. Resten av besättningen verkar dock alla vara indier. Kaptenen säger att de har ett mekaniskt problem med flygplanet, dock han försäkrar oss att vi snart kommer att starta. "Mekaniskt problem" tänker jag. "Hmmm... hitintills uppfyller Air India alla mina förväntningar".


Stjärnskruv i armen


Till slut taxar vi ut och en röst säger att problemet är nu löst. Klockan är nu runt 13:30, drygt två timmars försening. Väl ute, nästan vid startbanan, säger kaptenen att problemet ej är löst och att vi måste vänta ytterligare. Jag sitter och smuttar på en ganska illasmakande mangodryck. För mitt inre kan jag se ett antal förtvivlade mekaniker kämpa med provisoriska lagningar på den gamla kärran. Jag rycker upp standard-utrymmningsplanen ur stolsfickan framför mig. "Tristar 1011" heter flygplanstypen. Inte en aning i vilket land den är tillverkat - kanske i England? All informationstext i planet är skrivet på portugisiska samt engelska. "Troligtivis ett gammalt brasilianskt vidunder" tänker jag.

14:30, äntligen rullar vi igen. Efter ett par minuter befinner vi oss i luften. På filmdukarna rullar den senaste Bond filmen, "Golden Eye". Jag greppar de ökända slanghörlurarna (med ett frekvensomfång som får en 60-tals Ericsson "Kobra" att låta som en heldigital Hifi-anläggning) och pluggar in de i stolssidan. Lena, som var mycket snabb med att ansluta hennes lurar, säger "Pappa, jag hör bara en massa brus." Jag vrider omkring på kanalinställningen för att på detta sätt försöka ge Bond talförmåga. Vitt brus med mycket motorstörning är dock det enda vi kan höra. Jag försöker trösta Lena med att de hur som helst talar engelska.

Vi tittar lite på stumfilmen. Niklas leker doktor med sina lurar och lyckas demolera två par under hans undersökningar av ett flertal medpassagerare. Efter ett par timmar börjar min högra arm att göra lite ont. Jag märker att en skruv sticker ut ur armstödet. Efter att ha studerat detta konstiga mekaniska arrangemang märker jag att hela amrstödets täckbreda fattas, endast skruven som en gång i tiden höll fast den är kvar. Pilotens röst talar om för oss att de kommer att köra in en del av förseningen. Jag tar fram min nyckelknippa och försöker ta bort skruven med en passande, stadig ASSA-nyckel, dock utan att lyckas.


James Bond och galna boskap


Maten kommer och jag trycker i mig hela curry-rasket - det kan nog vara smart att vänja magen med en shock-terapi. Flygvärdinnorna verkar alla ha gått i anti-charm skola - de få gånger de ler är när en passagerare ställer en omöjlig begäran, för att på detta sätt säga "är du dum i huvudet? - Självklart kan du inte göra så/få det på vårt flyg".

Jag erhåller två (!) leenden, dock jag insisterar på att vin smakar bättre än avslaget vatten. Jag får mitt vin till slut...utan leende och det känns mycket bra att ha vunnit det slaget. Barnen frågas om de vill ha korv, eller den "vanliga" maten. Vi säger att korv är bättre för barnen varpå de erhåller den "vanliga" maten. Niklas och Lena äter dock upp efterrätten. Utan kommentar från någon av besättningen i cockpitten passerar vi ett antal länder. Det är nu kolsvart ute och ibland kan man se en stad lysandes under oss. Jag säger till Johanna att jag tror att vi är över Ryssland. Jag tittar på hur Bond slåss med ett band busar - vilka han dödar - för att sedan jaga ett herrelöst, startande flygplan med motorcykel. Självklart lyckas han göra ett jättesprång om ett par hundra meter ned över ett stup, springa in i kärran i luften, samt att få herraväldet över den.

Barnen sover och Johanna bläddrar i "Der Spiegel", huvudtema "galna boskap i EU". Jag tittar i "Stern". Samma tema. Jag får reda på att

1. Över 70% av allt amerikanskt spannmål går till boskapsuppfödning.

2. Den största delen föroreningarna i de amerikanska floderna kommer från kodynga.

3. Vi har 1,2 miljarder kor på jorden och en ko är otrolig på att prutta - minst 15% av drivhuseffekten på jorden beror på metan-pruttande kreatur - enligt tidningen.


New Delhi - with a honk-license to kill


Söndagsnatt den 31:a mars

Vi landar i New Delhi kl. 01:50 lokal tid på söndagsmorgonen. Johannas yngre bror Gerhard, som har varit ett antal gånger i Indien, talade om för oss att det är +4,5 timmars tidsskillnad. En indisk specialitet att strunta i internationell standard och att använda sig av halva timmar. Hela Indien har samma tidszon. Jag hade svårt att tro på denna halva timme, men det visar sig stämma. Gerhard gav oss också ett stort leende samt ett "lycka till" när vi nämnde Air India - han har upplevt förseningar på upp till 21 timmar med detta flygbolag.

Väl ute ur flygplanet kommer vi fram till tjänstemännen som långsamt-noggrant kontrollerar var passagerares inresepapper.

Det är varmt och kvavt på flygplatsen och jag jagar bort några myggor från mig och barnen. Tänker för mig själv att det kanske hade varit bättre om vi hade tagit malariaprofylaktiska, både Palodrin och klor-kinin. Vi hade dock inte gjort det, eftersom vi visste vilket problem det var att ge barnen detta, speciellt eftersom kinin smakar ganska illa hade de säkert vägrat. Vi hade också hört att Malaria i Indien är mest utbrett österut och vi skulle endast vara i New Delhi, samt åka ned till Goa på den sydvästra kusten. Eftersom Malaria börjar visa sig resistent mot klor-kinin, tar fler och fler resenärer ett medel som heter Palodrin. Dessa två i kombination ger fn det bästa skyddet. Jag tröstar mig med att vi hade tagit ett helt gäng olika ympningar mot gulfeber, stelkramp etc och jag tror nog att jag skall kunna slå ihjäl de myggor vi kommer att möta.

Klockan ovanför tjänstemännen står still på 08:20, jag tittar på min armbandsklocka, det är nu 02:15. Vi kommer igenom pappersknektarnas stånd utan större problem och går och hämtar våra väskor. Nästan ute kommer Passy, Johannas vännina, framrusandes till oss med ett stort, lysande leende. Jag skjuter den skruttiga vagnen med alla väskorna, Hanna och Passy snackandes för fullt. Vi var drygt två timmar sena, men Passy var mycket glad att se Hanna.

Jag tittar på den mängd människor som befinner sig inne i byggnaden. Väl utanför terminalen möts vi av ett människohav. En indier försöker slita till sig den trötta vagnen för att på detta sätt tjäna ett par Rupees meddelst skjut-jobb. Jag behåller dock vagnen och trycker den försiktigt genom folkmassan som viker undan. Ett flertal män ropar till mig "Sir, Sir, taxi yes?". Jag vinkar nekande. Det visar sig senare att detta utrop ingår i den indiska standard-engelskan, speciellt frekvent nyttjat när en bleking dyker upp.

Ett par meter ytterligare och vi är framme hos Passys chaufför som väntat på oss med den blå-lackerade, indiskt byggda "Toyota"-kombin (fabrikat okänt). Han och jag trycker in bagaget baktill i bilen. Med ett skratt märker jag, att jag försökt sätta mig på förarsätet - "just ja, vänstertrafik". Överallt står halvfärdiga byggnader och asfalten är täckt med röd-brun sand. Det är varmt och det luktar annorlunda. Det luktar indiskt.

Väl ute från flyplatsområdet och vi är mitt inne i Delhi's natt-vimmel. Jag njuter av färden. Till barnens stora förtjusning passerar vi vilda hundar som kutar omkring tillsammans med ett antal lika vilda kor. Vi åker igenom staden mot diplomat-kvarteren. Jag småpratar lite med chauffören som talar om för oss att han heter Agba. Agba visar sig vara duktig på att tuta, en konst som dock senare visar sig vara vitt förbredd. Det är varmt och vi kör med öppna fönster. Röklukt blandar sig med andra dofter. Runt klockan 03:00 är vi framme vid Tom och Passy's hus som ligger på Amrita Sergill Marg (Marg=gata), mittemot en stor, vacker trädgård, "Lodhi Garden", anlagd av någon mogul för runt 400 år sedan. Ett par hundar ligger och sover på gatan, dock de reser på sig när Agba hänger på tutan för att skumpa in i nattens mörker.


Diplomatsdöttrar och Honda vespor


Väl igenom grindarna, som avskiljer en välskött trädgård från den farliga omvärlden, öppnar Passys äldsta dotter Joan huvuddörren. Hon ler mot oss trött-sött och vi känner oss mycket välkomna. Vi ursäktar oss att vi kommit så sent. Efter att ha lastat av baggaget sticker Agba hem på sin vespa (nästan alla "vespor" är av märket Honda i Delhi). Det är ett stort hus, dock enligt Passy dumt planerat; "Rummen är för stora och för få" enligt henne. Vi somnar alla in mycket skönt till suset av luftkonditioneringen.

På dagen vilar vi oss och repar oss från flygresan. På eftermiddagen åker vi alla till swimming-poolen på amerikanska ambassaden för att simma lite. Efter att ha badat något, sätter jag mig vid ett av borden och Tom hämtar importerat amerikanskt öl från baren. "Usch", men det gick att dricka. Alla amerikanska diplomat-familjer vi träffar i Delhi köper allt livsmedel från deras "special affär" som direktimporterar allt från USA. T.o.m. brödet kommer från staterna.

Måndagen den 1:a april

Nu är det dags för en liten tur i New Delhi. Innan dess, tar jag dock och ringer till en programvarufirma som jag fick tag på från Tyskland då jag vill kolla upp kostnaderna och möjligheterna med programvaruutveckling i Indien. Indiska programerare har ett ryckte om sig att vara mycket duktiga - och billiga. Jag får tag på den kille jag hade varit i kontakt med tidigare och vi bestämmer oss för att han skall komma och hämta upp mig samma vecka, torsdag runt kl 10:00.

Johanna och jag sticker iväg tillsammans med Passy och Agba till amerikanska ambassaden, barnen stannar kvar hos Joan. De andra yngre barnen, David, Alexandra och Nicholas är i skolan.

Inne på ambassaden ligger en American Express-resebyrå och vi behöver några biljetter. Vi vill åka med tåg till Indiens fd huvudstad Agra, som ligger runt 200km från Delhi och titta på Taj Mahal. Vi behöver också flygbiljetter till Goa. Det visar sig dock att det bra tåget (med luftkonditionering) till Agra är fullt på tisdagen. Johanna och jag tycker att vi borde kunna åka med tåget på onsdagen i stället, men eftersom Passy har ett party på torsdagskvällen, och pga vi tänker sova över en natt i Agra, går det inte. Passy insisterar på att vi skall vara med vid hennes party, alltså köper vi bussbiljetter istället.

Efter ambassaden, åker vi till ett hotell för att växla pengar. Vid hotell-lobbyn, möter oss ett gäng äldre indier i turban som hjälper oss ur bilen. Jag tänker på gamla svartvita filmer när jag ser det hela. Väl inne vid "växelkiosken" träffar vi på några svenska tjejer som skall växla lite pengar. En av tjejerna är upptagen med att snacka i hennes mobiltelefon med någon i Sverige. Jag tänker på hur liten världen har blivit.


Häftade stålar och telefonitissvenskor


Johanna och jag tycker att 2000 DM, bör räcka att växla till en början. Vi erhåller 44600 Rupees (kurs 1:22,3). Svenska kronan är runt 1:5, dvs 1 krona = 5 Rupees. Vi får buntar som är ihopnitade med vanliga häftklamrar. Passy talar om för oss, att de nitar ihop sedlarna så att inte någon anställd snor några sedlar ur bunten. En sedel som är trasig över en viss gräns, tas ej emot av någon och det är omöjligt att få ut en sedel ur bunten utan att förstöra den till en viss del.

Vi ber killen i luckan att "öppna" ett par buntar eftersom vi misstänker att vi själva skulle kunna lyckas förstöra ett gäng sedlar vid "klammerbrytningen" och på detta sätt göra dem värdelösa. Vi erhåller 100 samt 500 Rupee-sedlar. Den sistnämnda valören är den största som finns. Som sagt var, 100 Rupees motsvarar ett värde runt 4,50 DM (ca 20 kronor) och 500 Rupees runt 22,50 DM (ca 100 kronor).

Efter pengaväxlingen vill vi åka till "The Red Fort" (röda fortet), som är en mycket välbesökt turistattraktion i staden. Det är en stor borg, byggd av röd sten under den tid då 30-åriga kriget härjade här i Europa. Vi släpper av Passy på vägen och hon tar en taxi tillbaka hem. På vägen till borgen, passerar vi det största inköpsområdet i Delhi. Vi tänker att vi kanske skulle kunna köpa något för våra nyförvärvade sedelbuntar och detta "inköpscentrum" var nämnt i en Indien-bok som vi hade tagit med oss. Väl framme vid denna jätte-rondel (ca 500 m diameter), blir vi dock trötta bara vid anblicken av det hela. Det är mitt på dagen (runt 35 grader varmt) och alla småaffärer är placerade runt omkring detta runda gräsområde. Vi hade trott att det var mer av ett fåtal större byggnader. Då vi inte har någon lust att marschera ett par kilometer i värmen, tar vi ett varv med Agba i bilen i stället. Det var mycket intressant att se följande:

1. New Delhi har många gamla vackra byggnader i kolonial-stil.

2. Det finns många grönområden i staden.


Röda fortet och dess luringar


Vi åker vidare till "röda fortet". Väl framme vid borgen möts vi av en ström av människor, de flesta är indier. Överallt försöker någon att sälja något till oss, andra erbjuder sig som guider. En man är mycket envis och försöker övertyga oss om att vi behöver ha honom som guide. Till slut struntar vi att prata med honom, dock han hänger fortfarande efter oss som ett plåster, varefter jag riktar olika otrevligheter mot honom för att bli av med karln.

Vi kommer fram till en liten koja där biljetter till fortet säljes. På tavlan står det att biljetterna kostar 0,5 Rupees per person (dvs 10 öre st). Vi tar fram den minsta sedeln vi har, en 100 Rupee sedel, dvs motsvarande inträdeskostnaden för en 200 personers resegrupp. Johanna har missuppfattat priset och tror att det är 50 Rupees per person i inträde. Hur som hellst, killen börjar bläddra upp returpengarna. Han räknar igenom bunten med 10 Rupee-sedlar två gånger och jag ser att det stämmer. Plötsligt böjer han sig ned, varpå jag säger till Johanna "nu försvinner ett par sedlar". Efter det vi erhållit pengarna räknar vi igenom sedlarna - mycket riktigt, det fattas 20 Rupees. Inte en skymt av att karln skäms, han ger oss de 2 sedlarna han hade lagt undan för sig själv. Vi får också lite mynt, vilka vi struntar att kolla.

Väl inne i fortet märker jag att karln lurade oss på 3 Rupees (det fattas några mynt). Jag talar skrattande om det hela för Johanna. Otroligt, han lurade oss på hela 60 öre! Vi hade blivit lurade vid vårt första köp i Indien.


Dricksvatten - garanterat god kvalitet


Vi knallar omkring inne i borgen utan guide och njuter av det, samt av det vackra vädret. Jag har sagt till Agba, att vi kommer ut till honom runt klockan 13:00, dvs vi har runt 1,5 timmes tid på oss. Det verkar vara endast indiska turister inne i borgen.

Ett par män står och lapar vatten ur en kran som är märkt "Dricksvatten, garanterat god kvalitet. Hälsoverket." - "Jo pyttsan" tänker jag. "Om man dricker det vattnet lär man ju direkt vara utslagen ett par dagar". Vi köper ett par Pepsi av en kille för 15 Rupees per flaska (3 kronor st, dvs 2000% dyrare än inträdet!). Allt standardlivsmedel har ett maximalpris påtryckt. Tex, köper man bröd, kan det stå på påsen "Max. försäljningspris 8 Rupees". Alla soft-drinks, dvs Coca-Cola etc, kostar maximalt 15 Rupees. Självklart säljs de även billigare än detta maximala pris. Säljs de dyrare har man blivit lurad...

Hur som haver, vi tar lite bilder av fortet, struntar i de försäljare vi träffar där inne och banar oss tillbaka i folkmängden. Klockan är nu runt 13:15 och jag leker bodyguard åt Johanna, då jag fortfarande är osäker på hur kriminella indierna är. Ok, jag är inte särdeles kraftigt byggd, men en normalbyggd indier kan jag ta i axlarna och trycka ihop utan problem.

Väl utanför fortet kommer killen tillbaka som försökte göra en guidad tur med oss. Han säger till Johanna "men madam, jag väntade på er här ute hela tiden! Vart tog ni vägen?". Nu försöker han få pengar av oss, eftersom han hade, enligt han själv, väntat på oss. Jag skrattar åt honom och frågar hur dum tror han att vi är egentligen. Detta var självklart ett annat "försäljningstrick" de använder sig av.

Efter en halvtimme är vi tillbaka vid huset. Jag avnjuter en god, kall öl (har redan vant mig vid det amerikanska ölet) i trädgården och tittar på hur våra barn leker med den gamle trädgårdsmästaren som pysslar om de många, vackra blommorna och buskarna. Bredvid min stol hänger en klase små gröna bananer från ett träd.


Newton väcker oss med en rocklåt


Tisdagen den 2:a april

Jag har ställt in programmet "the Alarmist" på min lilla sk "Newton"-dator kvällen innan, så att den skall börja spela en rock-sång kl. 04:30. Larmnivå inställd på "annyoing". Detta gör den med glädje. Johanna väcker mig och undrar hur hon skall stänga av den lilla manicken som hon håller i handen. Jag ler belåtet, tar det lilla ritstiftet och klickar på en symbol. Den slutar spela.

Vi packar en resväska med det nödvändigaste och tar fram lite frukost från ett utav de amerikanska monsterkylskåpen. En bil från Sheraton-hotellet hämtar upp oss. Runt klockan sex befinner vi oss vid hotellet, varifrån bussen skall köra oss till Agra.

Vi sitter tillsammans med barnen och väntar på bussens anländande i hotellets stora, svala foyée. Ett myckert vackert hotell, med stora väggmålningar och utsikt över en trädgård där små vattenfall brusar. Jag tittar på människor som kommer och går, under tiden gör Niklas ett toalettbesök med mamma. Frekvensen på min sons toalettbesök har därmed nått ett oönskad högt värde.

Jag försöker lura ut vilka av de få människor, som befinner sig i hotellets entré vid detta tidiga klockslag, skall åka med bussen. En engelska sitter och studerar en liten bok. "Typisk resenär" tänker jag. En annan ung kille sitter och röker en cigarett. Jag undrar om han också skall åka med. Efter ett tag är bussen där, den kör endast Sheraton-gäster samt de som köpt biljett vid hotellet till Agra. Vi tillhör den senare typen resenärer. Totalt sett kliver åtta passagerare ombord på bussen, vi fyra och fyra britter. Bussen har plats för runt ett fyrtiotal passagerare och är därför nästan tom. Ovanför våra huvuden ligger ett antal kartonger med vår frukost. Sheraton är mån om sina gäster - de tar med sig maten för frukostrasten. Bussturen kostar tor 50 US dollar per person, detta motsvarar ca. en månadslön för en industriarbetare i Indien.


Formel-1 med en Sheraton turistbuss


Vi taxar ut från hotellet och kommer långsamt ut till Delhi's förorter. Busschaffisen kör alldeles för fort. Plötsligt står ett par poliser framför oss och viftar. Jag hade sett en radarpistol skymtandes mellan ett par träd ett par hundra meter tidigare. Chaffisen står och förhandlar och svär med poliserna. Det tar runt en halvtimme innan bötesloppet är fastsatt. Vi fortsätter nu i ett lungnare tempo med en mycket sur chaffis.

Överallt på den gropiga asfaltsvägen är människor och djur på väg: Med blommor utsmyckade och fantasifullt målade lastbilar, tankbilar, kameler med, samt utan kärror, elefanter, kor och bufflar, mulor, åsnor, hästar, hundar, katter, människor på flak, till fots, på moped, på traktor, på cykel och på Rickshaw (de berömda indiska cykel-trehjulingarna). Alla befinner sig på denna sk "motorväg".

Hela tiden är det några lastbilar eller bilar som kör om något. Vägen är smal. Vår buss (tvär-) bromsar in så ofta, att efter ett tag stör dig inte mig ett jota att studsa omkring på sätet längre. En duktig inbromsning får åttamannagruppens "reseledare" att flyga in med ett brak i glasdörren som skiljer den ljudliga förarhytten från det något tystare passagerarutrymmet i bussen. Han ler och dörren höll. Jag bryr mig inte om trafiken längre. "Det går säkert bra", tänker jag. Otroligt nog händer det inte särdeles många olyckor i detta virr-varr.

Vi stannar till för tankning. Ett par smågrabbar börjar baxa ut en tunna diesel i riktning mot bussen. Ett gäng äldre män lämnar skuggorna under träden och försöker sälja något till bussens passagerare. Jag tittar ut på ett par hundar som ligger och vilar i smutsen. "Stackars hundar, titta pappa hur de utser!" säger Lena på hennes typiska tysklandssvenska.

Färden går vidare. Efter ett tag sover de flesta i bussen. Vi stannar till för en kort frukostpaus runt nio-snåret. Britterna dyker in i den svala restaurangen, vi hårdingar hittar en halvskuggig plats utanför. Vi njuter av rasten, dricker kaffe och äter de medtagna Sheraton-skokartongsransonerna. Bussfärden går vidare och vi stannar till vid Sikandra, där mogulkejsaren Akbar ligger begraven i ett mausoleum. Han var den viktigaste mogulkejsaren i Indiens historia.

Till slut kommer vi fram till Agra. Klockan är nu runt 12:30. Bussen kör fast i trafikvimmlet beståendes av hundratals små tutande, rykande moped-rickshaws och bilar. Trafiken står helt stilla. Bussmekanikern (som är obligatus i denna typ av buss i Indien), hoppar av bussen för att hjälpa chaffisen att vända på gatan mitt i vimmlet. Vid vändningen kör en moped-rickshaw in i sidan på bussen, tydligtvis dock utan personlig åverkan.

Efter en liten sightseeing-tur i staden, bla en snabb titt på fortet i Agra, kommer vi fram till hotellet runt 13:30. Alla åtta passagerare kliver av bussen för att äta lunch. Vi tänker dock stanna i hotellet och låta de andra fortsätta till Taj Mahal med bussen. Vi skall besöka "Taj" först nästa dag.


Hur ett 180-dollars rum blir till ett 100-dollars


Jag checkar in och under tiden går Hanna med barnen till toaletterna. Jag kommer sedan efter till restaurangen som är belägen en trappa ned i hotellet. Jag talar om för Johanna att hotellet kostar 180 dollar per natt, något som vi faktist vetat om innan vi checkade in. Vi pratar om det hela och tycker då att det är för mycket i ett land som Indien. Efter det att vi har ätit klart, går vi upp och pratar med en kvinna som jobbar i någon typ av resebyrå i hotelfoyéen. Vi får reda på att det ligger ett bra hotell i närheten som kostar endast 40 dollar. Sagt och gjort, vi checkar ut och säger till personalen att det är alldeles för dyrt för oss.

Väl ett tjugotal meter utanför hotellet kommer en ung hotellanställd springandes efter oss, ropandes "Sir, Sir!". Vi stannar. Han frågar oss om vi skulle kunna tänka oss att stanna, om de ger oss samma rabatt som resebyrån inne i hotellet erhåller, dvs vi skulle betala 100 i stället för 180 dollar. Johanna och jag ler mot varandra och går tillbaka med barn och bagage in i hotellet. Vi stannar! Vi pratar senare om hur lurade de flesta blir. Hade vi inte gjort något, hade vi fått betala nästan det dubbla priset.

Lena och Niklas knatar ned till polen på eftermiddagen. Jag tittar lite snabbt på indisk TV (de flesta kanaler är på engelska med Hindi-text) och dricker lite av den medtagna Whiskyn (ett trick vi lärt av min svärfar: ha alltid med en flaska Whisky, oberoende vart man reser). Efter en liten stund går jag också ned till polen.


Agra runt med Rickshaw och tolkare


Onsdagen den 3:e april

Nästa morgon runt nio-tiden går vi ut från hotellet. Vi tänker inte stanna på hotellet och äta frukost med turist-horden, utan vill gå till ett mindre ställe, eventuellt till det hotell vi hade hört talats om dagen innan. Väl ute på gatan framför hotellets park möts vi av människor som försöker sälja något till oss. Lena och jag först, Johanna och Niklas i släptåg en bit bakom oss. Jag hör Johanna ropa och vänder mig om. Hon står med två Rickshaws inklusive trampare och vinkar åt Lena och mig att komma.

Först tycker jag att vi kan faktiskt gå till det andra hotellet, det skall ju bara vara ett par hundra meter. Men ok, Lena och jag tar en Rickshaw, Niklas och Hanna den andra. Det är faktiskt mycket trevligt att åka med dem; man slipper också de flesta tjatande människor på detta sätt. Vi säger till våra förare att vi vill åka till ett ställe där man kan äta en god frukost. De trampar vidare och ett par smågrabbar springer förtjust ikapp Lenas och min Rickshaw. De hänger sig fast bakom och tjuvåker en bit. En annan Rickshaw-förare ropar till åt dem. De släpper taget och knatar bort i vimmlet. Efter tio minuter kommer vi fram till en grusad avtagsväg. Vi böjer av in på vägen och runt femtio meter längre fram ligger en liten restaurang med egen trädgård. Solen lyser stadigt och det börjar bli lite väl varmt. Vi fyra går in i trädgården, under tiden tar förarna och ställer sig samt vehikel åt sidan. Vi avnjuter en mycket god frukost och Niklas tar ett par bilder av familjen i skuggan.

Efter en knapp timme går färden vidare. Frukosten gick på runt 250 rupees för oss alla. Kan man inte klaga. Jag vill gärna köpa lite skor och andra kläder, först och främst ett par byxor. Våra förare trampar oss omkring och vi njuter av folkmängden, röran, husen och lukterna. Det är skönt att kunna sitta och titta. Som bleking sittandes uppe på den lilla "soffan" baktill på cykeln blir man också ganska mycket tittad på.

Efter mycket kryssande, når vi en affär där vi köper lite kläder för barnen, ett par skjortor och byxor för mig. Sedan vidare till en skoaffär. Rickshaw-förarna tar oss till en mycket ny affär som ser dyr ut. Innanför jobbar säkert 10 indier på en mycket liten yta. Affären har just öppnat för dagen och de håller på och fixar med varorna. Mycket fina skor överallt och ett stort utbud. En av killarna talar om för oss att Agra har en stor sko- och läderindustri. Jag provar olika sorters skor och bestämmer mig till slut för tre par. De kostar mellan 400-700 rupees styck. (dvs runt 18-32 DM per styck) otroligt billigt för sådana mycket fina skor. Skorna har ett tyskt namn "Menz" eller något liknande och en av killarna säger att de exporteras till Europa. Ball, ett känt skomärke, göres också i Indien. De kostar runt lika mycket där som mina skor gjorde. Man får ge runt det 10-dubbla för sådana skor här i Tyskland. Hur som haver, vi köper två par skor åt Lena och ett par åt Niklas. Jag handlar en bunt bra strumpor för omräknat 1,20 DM/styck.

Mycket nöjda med köpet, med nya skor på fötterna, ger jag mitt gamla par till en av tramparna. Vi ber dem att trampa oss tillbaka till hotellet eftersom vi måste med bussen till Taj Mahal om ett tag. På vägen stannar vi och köper en 6-pack coca-cola burkar. Det visar sig senare när jag tittar på en av burkarnas botten, att Johanna blivit lurad och betalt det dubbla priset. Efter ett tag stannar våra förare till vid en litet grått hus (de flesta av dessa små skjul är gråa) och säger på indisk-engelska "bara titta, ni bara titta". Alltså vi kliver av och knallar in i den lilla affären. En mycket välklädd indier visar oss en massa smycken med ädelstenar. Vi har inget intresse, men blir alla bjudna på olika läskedrycker. Han talar om att hans flickvän är tyska och bor i München.

Det bådar inte gott att träffa en indier som känner till de tyska priserna. Han talar om hur mycket billigare hans smycken är jämfört med vad samma sort skulle kosta i Tyskland. Till slut köper vi en mycket vacker, liten silkesbonad (målad) med inbroderade silver- och guldtrådar. Vi prutar och betalar till slut runt 200 DM för den. Johanna säger till försäljaren att nu när vi köpt så bra hos honom, bör han också bjuda våra Rickshaw-män på varsin dricka. Han säger att de redan har fått allt de velat ha. -"Aha!" gåtan var nu löst. Nu visste vi att de hade ett system, där förarna fick något som tack för hjälpen att de kört dit turisterna. Ganska enkelt men smart. Våra förare hade troligtvis fått något att dricka och äta vid varje ställe vi varit.

Runt kl 12 är vi tillbaka vid hotellet. En ormtjusare sitter med sin kobra och Lena tittar förskräckt på hur ormen rör sig (de flesta småflickor lär enligt statistiken ha mardrömmar om ormar - vår dotter uppfyller minst "statisktiskt medelvärde"). Vi betalar våra förare 100 Rupees var och de blir mycket glada. Det var för mycket, det visste vi, men de hade varit mycket trevliga och hjälpsamma. Utan deras hjälp hade vi också aldrig kunna köpa 6 par skor av bästa kvalitet för under 120 DM. Alltså alla nöjda. Vi checkar ut och väntar på bussen.


Mot Taj!


Bussen kommer efter en viss försening och vi kliver ombord. Den visar sig vara ganska full och några engelska damer säger "De har säkert tagit fel buss!" varav de tittar menande åt vårt håll. Jag lutar mig fram och säger "Nej, vi tog den här bussen hit redan igår" med ett något uppnäsigt tonfall. "Dumma britter" tänker jag.

Vi kör till Taj Mahal och reseguiden babblar på om dess historia. Väl framme och vi möts av en skock försäljare. Vi har börjat blivit vana vid detta nu och det blir lättare att inte bry sig om deras tjatande. Det är nu mycket varmt, säkert runt 35 grader i skuggan. Varje steg innebär att man svettas. Rickshaw-killarna hade erbjudit sig att cykla oss till templet, men tyvärr kunde vi inte ta emot deras erbjudande då vi måste tillbaka till Delhi samma dag. De sade att den bästa tidpunkten att besöka Taj är tidig morgon eller vid solnedgången. Alla vi har träffat har också sagt samma sak, speciellt eftersom den vita marmorn reflekterar ljuset i blå-lila färgton vid solnedgången. Endast dumma turister knallar omkring i denna hetta.

En rödsandig gata leder upp från parkeringsplatsen till en stor port. Utmed gatan ligger en massa små stånd och affärer, säljandes allt som turister (inte) kan tänkas behövas ha. Niklas bär den lilla Chinon pocket-kameran i rem över sin axel. En försäljare försöker tala om för vår fyraåring att han behöver ha en extra filmrulle. Jag ser det hela på avstånd. Johanna och jag skrattar. Väl igenom det lilla hålet i en av de stängda portarna och vi är inne i en mycket stor park. Taj Mahal visar sig vara intressant. Ett otroligt arbete att bygga denna "koja". Runt 20000 handverkare och det femdubbla antalet arbetare (de kallades för "gästarbetare" i Tredje Riket) hade byggt detta världsunder. Stora block av vit marmor hade släpats över 300 km från det avlägsna brottet, utsnidade i ett enda stycke. I marmorn finns inläggningar bestående av olika halv-ädla stenar. Vissa av dem leder ljus, något man tydligt kan se om man placerar en ficklampa mot väggen. Ljuset leds då ut i de otroligt vackra blommönstren. Runt kl. 16:00 är det dags att åka tillbaka mot New Delhi.


Att köra utan lyse i mörker spar ström


Färden går utan större problem. Det vanliga omkörandet etc har vi vant oss vid. Det blir på en gång mörkt, men ett flertal bilar kör med begränsad eller ingen belysning alls. Lena börjar röra sig lite oroligt i sätet och jag märker att hon måste kissa. Efter att försökt ha gjort mig förstådd på engelska med bussmekanikern (som sitter bredvid föraren) ger jag upp. Han förstår tydligtvis inte engelska. Han väcker guiden och jag talar om för honom att vi bör stanna inom de närmaste 5 minuterna, annars kommer vi ha en liten pöl i bussen. Bussen stannar och Johanna med båda barnen går ur. Jag ler mot ett par av passagerarna och talar om att barnen "måste...".

Efter denna snabb-paus går turen vidare. Jag tänker på vad Tom har sagt rörandes hur farligt det kan vara att vara ute och åka buss i efter skymningen - ett par bussresande amerikaner hade omkommit i en trafikolycka ett par månader tidigare. Jag slumrar till och tänker då plötsligt på att det kommer snart att hända något. Jag känner mig på en gång lite orolig. "5" ser jag framför mina slutna ögon. "Vad då 5?" tänker jag. Jag förstår inte vad det kan innebära. Jag ser ett tyskt 5 marks mynt framför mig som roterar. Jag undrar varför min fantasi spelar ett sådant spratt med mig. Ett par minuter senare och ett ljudligt pysande höres. Bussen sladdar till något. "Ja jäklar" tänker jag, "5 minuter!!"

Bussen har fått punktering på ett av bakdäcken, dock som tur har den dubbel-montage. Jag talar om för Johanna att jag hade känt att något skulle hända samt vad jag "sett". Hon ler mot mig.

Det tar bara runt 20 minuter och vi är framme vid restaurangen där vi skall äta vår Sheraton-skokartongsmatsäck. Under tiden vi sitter och dricker kaffe och äter ur våra skokartonger, fixar den medföljande mekanikern bakdäcket.

Runt 23:20 är vi framme vid hotellet i Delhi. 7 timmar och 20 minuter för en 200 km lång färd - inte dåligt.

Johanna har under bussfärden märkt att hon glömt en jacka kvar på hotellet i Agra. Under tiden hon går in till hotellet och talar om det hela, ber jag en taxi att köra fram till mig, så att vi kan packa in vårt baggage.

Jag hoppar in i bilen och säger till taxi-killen "Du måste vänta här, min fru kommer ut från hotellet snart". "Ja" säger han och börja köra lite långsamt framåt. "You have to WAIT here, my wife's coming any minute". Säger jag på nytt, lätt irriterad. "Ok" svarar han och börjar rulla ut från hotellets parkering. Jag tänker att han kanske vill snurra runt på parkeringsplatsen för att komma bättre in vid hotell-entréen, dock han kör ut mot gatan. När han börjar vrida på ratten för att ta ut på gatan, ryter jag till åt honom "YOU MUST GO BACK, GO BACK YES!?" och pekar i riktning mot hotellet. Vi kör nu tillbaka mot hotellets ingång.

En liten gråtande Niklas kommer knatande mot oss och jag ropar ut från taxin mot Johanna. De hade undrat vart jag tagit vägen med baggaget. När alla är väl inne i taxin går det mot riktning Tom och Passys hus. Chaffisen försöker lura oss som vanligt, men jag är inte i stämmning att bli lurad av den dumme göken.


Programmer's paradise?


Torsdagen den 4:e april

Barnen leker och efter en god frukost börjar jag undra vad jag skall diskutera med Mr. Palit, som kommer och hämtar upp mig kl. 10:00 för att köra mig till deras kontor. Han kommer punktligt med förare och jag klämmer mig in i den lilla "sockerbiten", dvs en indisk-byggd Mitsubishi mini-van, dock med ett annat namn.

Vi sitter och pratar om allt möjligt under färden. Väl framme möter mig de två ägarna från firman och vi har ett givande möte. Det visar sig att programfirman är mycket bra utrustad och är välkvalificerad. Det enda som stör mig är att de beräknar 3000 dollar per mans-månad. Väl mycket tycker jag i ett land där en professor i matematik högst tjänar 800 dollar/månad. Hur som haver. Efter ett par timmars diskussion kör Mr. Palit mig tillbaka till huset. Jag säger att jag kommer att återkomma per telefon när jag är tillbaka i Tyskland. Resten av dagen slöar jag. Johanna är ute med Passy och shoppar på någon marknad. Barnen sticker till polen vid ambassaden. Hanna och Passy kommer tillbaka något senare fulllastade med kläder. Hanna har köpt en massa märkes-varor (även Hennes & Mauritz). Pris per plagg var 4 DM. Lena har fått ett gäng klänningar.


Party time


På kvällen klär vi upp oss för partyt. Ett flertal personer dyker upp och jag har många underhållsamma diskussioner under kvällens lopp. Bla med SAS-chefen för Indien. En finlands-svensk kille, vars hustru skall börja studera på veterinärhögskolan i Uppsala. Han vill däremot köpa bondgård och leka hobby-bonde i Estland, nu när han skall slå sig till ro.

Jag pratar också bla med R. och hans trevliga fru M. Ett indiskt par som är bekannta till Tom och Passy. De lär vara en av de rikaste familjerna i Delhi sägs det. Jag tycker det är intressant att så superrika kan vara så trevliga och jordnära - hade jag aldrig trott. Hur som haver. R. och jag pratar om allt möjligt och han talar om för mig att Kodak Eastman också lejer ut programmeringsarbete i Indien. Han har tydligtvis pratat med Indien-chefen för Kodak veckan innan och säger att han kommer att ta kontakt med mig när jag är tillbaka i Tyskland rörandes ett par olika firmor (vilket han har gjort). Jag känner mig självklart hedrad att en kille som har flera tusen anställda tar sig möda för min skull. Gästerna börjar droppa av och vi kommer i säng efter en mycket lyckad kväll.

Fredagen den 5:e april

Denna dag gör vi inte alltför mycket. På kvällen vill Passy ha med oss till ett party hos någon höjdare, men jag tycker att det är inte särdeles smart då vi måste gå upp kl 03:00 på lördagsmorgonen för att hinna med flyget till Goa. Vi stannar kvar i huset med barn och lakejer, Tom och Passy sticker iväg själva. Passy tycker att jag är en tråkmåns eftersom vi inte går med. Hon kommer från Uganda i Afrika och afrikaner har ett helt annat synsett på livet. Det tar allting mycket enkelt och spontant. "Det tar ju bara ett par timmar på partyt" säger hon. "Ni kan komma tillbaka runt elva tiden". "Säkert" svarar jag leende.


Goa


Lördagen den 6:e april

Kliver upp runt 03:00 till skrålet av min lilla dator. Jag tassar ut i köket och märker då att en av TV-apparaterna är på. Framför den på en soffa ligger Passy och sover. Jag undrar när de kom hem. Vi äter en ordentlig frukost och lyckats påtta i barnen lite mat. En nyvaken Passy hjälper mig att packa ned olika livsmedel i handbaggaget. Vi har kvällen innan gjort upp att vi kommer förbi hos dem igen innan vi sticker tillbaka till Europa. Vår avresa sker därför utan större avskedsprocedur och vi hoppar in i den väntande taxin.

Väl framme vid inrikesflygplatsen, försöker taxi-chaffisen att få 55 Rupees + 75% natt-tillägg att bli summa sumarum 130 Rupees. Jag hade redan gett honom 110 Rupees vilket jag tyckte var mer än tillräckligt. Jag talar om för honom att om han är så dum att han börja käbbla, när jag redan har gett honom för mycket, så skall han vara tusan så nöjd om han erhåller exakt 55 Rupees + 75%, varpå jag rycker utav han ett par sedlar. Han står där dum och de sedvanliga baggagesläpparna dyker upp.

Vi flyger igen med det ökända Air India ned till Goa. Flyget skall ta runt 2,5 timme. Det visar sig stämma och vi landar på den lilla flygplatsen i Goa runt klockan 8 på morgonen. Det är redan ganska varmt och betydligt högre luftfuktighet än i Delhi. Vi tar och går det drygt hundra metrarna från flygplanet in i huvudbyggnaden. Ett flertal reklamskyltar talar om att man ej bör röka och att man skall hålla rent efter sig.

Jag tycker det är ett stort skämt med anti-rök kampanjen i ett land med 200 miljoner människor som lever under svältgränsen. Inte för att de aldrig någonsing skulle ha råd att röka, utan därför att så många människor dör innan de överhuvudtaget skulle kunna ha chansen att dö utav att ha rökt. "Håll naturen ren"-skyltarna verkar också vara ett skämt, eftersom man ser den "öppna sopptömningsprincipens" spår överallt.

Det indiska svaret på frågan: "vart skall man kasta sopporna om man varken ej har soptunna eller gris?" lyder: "Sälj den del av soporna som ej luktar alltför illa. Om du kan göra upp eld, elda resten. Om du ej kan göra en eld, dumpa dem minst 10 meter bort från din egen bostad". "En sån lapidar reklamslogan" tänker jag när vi passerar en av "keep clean" skyltarna.


Jetzt geht's los!


Väl ute från flygplatsbyggnaden knallar vi till det stånd där sk "pre-paid" taxis kan beställas. Detta innebär att man betalar en fast avgift i förskott för resan. Vi pröjsar en taxi till Candolim, den stad som vi har hört talas om både via en av Passys vänninor samt genom en tysk bekannt. En mycket liten taxi (Fiat-kopia årsmodell runt sent 70-tal) lastas med vårt baggage och som Niklas säger "Jetzt geht's los!"

Efter knappt en timmes färd i ett kulrigt landskap och över ett par större broar, når vi fram till Candolim. Nu börjar jakten på det lilla hotellet "Sodders" som vi har hört talas om. Chaffisen hittar det inte och vi frågar passanter ett antal gånger. Till slut hittar vi den lilla sandiga avfarten och böjer av från huvudgatan. "Usch då" tänker jag (och Hanna också visar det sig senare). Det är verkligen inte någon trevlig avfart. Överallt sopor, hundar, grisar och katter som knatar omkring och mitt ibland det hela leker ett gäng barn. Det visar sig dock att hotellet är mycket bra, endast avfarten hade lurat oss en sekund.

Hotellet är nästan helt tomt och vi kan välja och vraka bland de lägenheter de har. Vi bestämmer oss för en lägenhet med balkong över polen. Det är mycket mysigt och personalen är trevliga. Barnen sticker direkt ned till polen, Johanna och jag skriver upp vad vi måste handla in för det lilla pentryt. Hotellet ligger runt 10 minuters gångväg från stranden som vi kommer att gå ned till under eftermiddagens lopp.


Schacks vid Indiska oceanen


Indiska oceanen är mycket varm och stranden är bred, lång. Endast ett fåtal människor befinner sig i sanden. Sk "Shacks", dvs små hyddor med palmtak, ligger spridda längst utmed stranden. De mindre säljer ett begränsat urval av drycker, frukt och hyr ut solstolar/sängar. De större är riktiga restaurants, med ett otroligt stort utbud, speciellt när man tänker på att de måste laga allt i dessa hyddor, inkl. att de inte har rinnande vatten. Man ser kvinnor bärandes vattenkrus på huvudet komma med jämna mellanrum för att leverera denna dyrbara gåva till "shacksen" kök.

Vågorna är knappt en meter höga och det går mycket bra att bada, även fast Lena ropar till då och då sägandes att en krabba har bitit henne någonstans. Faktiskt är stranden ganska full av krabbor, men de var så pluttiga att man inte behövde vara rädd för något kraftigare bett.

I Goa i april lär man sig att svettas. Det är mycket skönt tidigt på morgonen eller på sena eftermiddagen. Mitt på dagen är det dock så varmt, att man efter den minsta kraftansträngning är helt genomsur. I maj åker endast galningar till Goa (och till största delen av Indien i övrigt). Just nu när jag skriver detta (5:e maj) är det runt 40 grader i skuggan i New Delhi. Ej att rekommendera för en nordbo. Monsunen börjar i slutet av juni och varar fram till september. I detta regn dyker också all mygg upp. Det är då som det verkligen kan vara smart att ha knaprat kinin ett par veckor i förväg.


Lobsters Inn - magproblem förprogrammerat


Söndagen den 6:e april

Min svärfar Josef väntas in med flyg direkt från Zürich runt 11 snåret på förmiddagen, varpå vi har bett en av taxi-killarna, Sadim, att komma med sin Shiva-prydda mini-van och hämta upp oss runt kl. 9. Vi vill först åka och äta frukost någonstans, eftersom vårt lilla hotell ej serverar någon mat. I en av de "luriga böcker" över Goa som vi har tagit med oss, står det bla om ett ställe som heter "Lobsters Inn" eller något dylikt. Det skulle ligga i Calangute, granstaden. Alltså: mot Calangute och en bra frukost. Taxi-killen kör oss först till ett riktigt frukost-ställe, men vi tycker att vi skall prova det andra stället eftersom det har fått så bra kritik i boken (boken är tryckt 1995). Chaffisen frågar en kille på motorcykel var detta "Lobsters Inn" ligger, varpå denne svarar "man bör nog inte äta där, alla jag känner har blivit sjuka". "Äh" tycker vi, "vi provar det".

Väl framme vid "Lobsters Inn". "Låt oss see. I boken står det: Med mycket vacker havsutsikt". Vi tittar tvivlande på tvåvåningshuset, som ligger så långt bort från stranden att man skulle behöva ha en 10 x 40 kikare för att kunna kalla vyn "vacker". Eftersom vi har gjort oss mödan att ta oss ända hit, kliver vi av och ber taxi-killen att vänta. Vi passerar förbi ett schabbigt litet kök på vägen uppför trappan som leder till den öppna restaurangen på 2:a våningen. Väl uppe och inte en människa synes till.

"Superbra tips" säger jag till Johanna. Vi sätter oss vid ett bord och en kille dyker upp. "Vi skulle vilja äta frukost"... Det visar sig att det inte har någon frukost på menyn, men att de kan göra en ändå. Inte direkt någon kvalitetsgaranti tycker vi, men beställer lite enkel mat och dryck. Efter 10 minuter dyker killen upp och talar om för oss att de inte har någon läskedryck. Jag säger då till Johanna "nu sticker vi härifrån och hämtar Josef istället. Vi kan ju äta frukost på tillbakavägen."

Vi lämnar restaurangen med ursäkten "vi måste hämta någon från flygplatsen" och är ense om att killen som skrev boken måste ha varit polare med ägaren till stället, eller så hade han fått betalt av densamme för att skriva detta. Inte något vad som stod i den stämde med realiteten.


Söndags tvättas uniformen


En bit innan flygplatsen, talar Sadim om att han ej kan köra in på flygplatsområdet, eftersom han ej har på sig sin uniform idag. På söndagen tvättar han den. Så, vi stannar till innan ingången till området och han vinkar till en annan kille som sitter i skuggan. Killen i skuggan bär en taxi-uniform. "Min vän kör er nu. Efteråt han kommer tillbaka, jag kör er". Alltså chaffis-byte och vi är inne på området. Jag skuttar ut, ingen Josef synes till i folkmängden. Runt kl. 11:45 dyker till slut Josef upp till barnens stora förtjusning. Under tiden har en polis bråkat lite med vår taxi-chaffis nr 2, eftersom vi håller på och hämta upp någon utan att ha två timmar tidigare inlämnat ett papper med namnsamt flygnummer för denne passagerare. Jag pratar med polismannen som lugnar ner sig när han får reda på att vi verkligen skall hämta en viss person. Detta med namnuppgiften gör det ändast för att taxi-chaffisarna på flygplatsen ej skall bli snodda på passagerare av de (billigare) chaffisarna utanför flygplatsområdet. Mycket raffinerad metod.

Vi pressar in oss alla fem + chaffis nr 2 i bilen och kör tillbaka till orginalföraren som väntar på oss utanför.

Väl tillbaka till Calangute, ber vi chaffisen att köra oss till ett ställe där vi kan äta en god frukost med havsutsikt. Det visar sig att det ligger en restaurang bara 200 meter bort från "Lobsters Inn" som uppfyller alla våra krav. Vi är mycket nöjda och undrar varför författaren av boken aldrig nämnde detta ställe. Ett mysterium.

På eftermiddagen väljer Josef ut en lägenhet som ligger vägg i vägg med vår. Mycket praktiskt då ungarna kutar imellan lägenheterna hela tiden. Vi försöker pruta på priset, eftersom vi nu har två lägenheter, dock utan att lyckas. Det gör dock inte särdeles mycket, då vi endast betalar omräknat runt 56 DM per natt för båda lägenheterna (!)

Måndagen den 7:e april

Vi njuter av solen och att få vara för oss själva. Vi badar i polen och jag har chansen att läsa mina spion- samt spirituella böcker jag tagit med mig. Vi planerar att åka till en marknad på onsdagen, förutom detta har vi inga direkta planer. Under måndagen och tisdagen gör vi små turer runt Candolim och Calangute.

Resten av tiden i Candolim

Vi åker till en marknad på onsdagen. Gör små promenader och kortare turer. Nästan varje eftermiddag är vi vid stranden. Vår tillbakafärd gör vi på eftermiddagen den 17:e, då vi lämnar Josef kvar (i ett nytt hotell) varpå därefter upp till New Delhi igen. Vi deltar samma kväll vid en bjudning Tom och Passy håller för runt ett 70-tal gäster. Runt 23:00 åker vi till flygplatsen för att ta Air India tillbaka till Tyskland. Allt går bra, även fast det är något mekaniskt problem med flygplanet igen vid start. Mycket trötta samt nöjda landar vi runt 06:30 i Frankfurt på torsdagsmorgonen den 18:e april. Hyr en bil vid flygplatsen och kör tillbaka till lugna Hüfingen. Vi kommer säkert att åka till Indien igen.

Make a comment on contents of this page or read what others said about it.

Cheesy pictures and text copyright (C) by Bo Stahlbrandt 1999, 2000.